Tantfläsk och stövlar

Idag fick minsann "tanten" röra på tantfläsket!
Vi sitter ute och dricker kaffe i förmiddagssolen och efter en stunds avkoppling går jag in för att ta itu med disken - ja faktiskt den från igår kväll. Man är väl "pannsjo" vet jag, och bestämmer själv när det är dags att diska! :)
I alla fall så gick jag in o började med disken, sambon satt kvar ute och, som jag trodde höll ett öga på hunden eftersom den låg bredvid honom. Trots det så fick jag en känsla av att jag borde gå ut o kolla att hunden låg kvar.. (Den är blind på båda ögonen och kan lätt förirra sig från gården. För oss då som bor intill Riks 90:an är det lite vanskligt att inte alltid hålla koll på hunden.)
Men hunden var BORTA! Och sambon gjorde STORA ögon. VA?!
Jag fick fullständig kortslutning i hjärnan och tänkte bara på att få på mig stövlarna så snabbt som möjligt, för att springa och leta efter honom. Sprang kors o tvärs genom skogen, med korta uppehåll hemma på gården för att kolla om den var hemma igen. Men INTE!
Sambon tog cykeln och cyklade hela bostadsområdet runt för att se om den hade irrat iväg åt nåt annat håll, men han fick inte napp heller. Jag sprang med andan i halsen - men samtidigt blev jag smått imponerad över att jag hade så bra kondis också ;) - hela motionsspåret runt, i stövlar! "Jämars tänkte jag, man är nog inte så oäven i kroppen ändå, när det verkligen gäller.."


Sista varvet runt "korta slingan", sedan sprang jag hem, igen. Gjorde en halvhalt vid favvobusken där hunden brukar krypa in när det är varmt ute, och.... där låg ju hunden! Fast han hade grävt ner sig i marken och längst bort ifrån själva passagen förbi busken.
Tittade yrvaket upp när matte nästan höll på att krama ihjäl honom, skakade lite irriterat på huvet och la sig ner igen för att fortsätta resan i drömmarnas värld. Va f*n matte, nu får du väl skärpa dig - ungefär så såg han ut.
Min lilla kramkudde!
Och dagen var räddad, och tantfläsket hade fått sig en omgång! :)

Så blev man tant då!
Är man i min ålder så får man faktiskt se sanningen i vitögat och inte längre låtsas som tiden stått stilla. Ändå.. ja ni vet ju, man kämpar emot även om tyngdlagen tycks se det annorlunda.
Så, dags att ta tag i mitt nya liv då, ett tråkigt, fallfärdigt luftslott som sett bättre dagar. Eller..?
Jag känner mig knappast äldre och fortfarande kan jag se naveln då jag tittar ner, skulle vara "tanthänget" på överarmarna då.. eller kråksparkarna runt munnen.
Jaha, där står du tänker jag när jag tittar mig i spegeln, en glad pensionär, ja snart i alla fall, som motvilligt går runt med stavar i handen liksom för att passa in, men jag har alltid använt stavar till skidorna innan och inte vill jag passa in heller!
Dags att riva några murar med andra ord och putsa lite på myten om anpassningsbara äldre, som man läser om alltför ofta idag!
Tänk när VI blir beroende av hjälp från kommunen! Dom kommer att få ett litet h-vete! Vi är ju vana vid att fatta besluten själva och det som inte passar oss protesterar vi mot eller fixar på vårt eget vis!
Bäva månde hemtjänst, socialtjänst sjukvård och försäkringskassa!
Här kommer den nya generationen pensionärer som INTE tar skeden i vacker hand!